Nostalgi

Jag lämnade in min mobil på service för en vecka sen, och medan den var borta passade jag på att återvända till järnåldern. Påpassligt nog blev jag ju även dundersjuk under den här veckan, så jag har legat i sängen och spelat Snake nätterna i ända. Detta framkallade svårartad nostalgi. Jag är rätt bra på nostalgi, det kan vara svårt  att tro när man ser mitt skräckinjagande yttre, men innerst inne är jag en riktig mjukis.


image11
VARJE DAG I TRE ÅRS TID.

Såna här inlägg borde kanske förbjudas, men det GÅR inte att låta bli ibland


Jag är ganska säker på att det här är det bästa klippet som någonsin postats på youtube.

38.7 and rising...


Sanningen.

Gammal goding

Blev just tipsad om den här gamla klassikern. Det var verkligen inte igår.

Rastlöshetens pris

När jag har haft feber i några dagar och inte kunnat uträtta ett förbannat dugg blir jag hemskt rastlös. Idag mådde jag verkligen som en "utskiten äppelmos i en hasselbacke" (tack för den, morfar!) när jag vaknade, men efter ett rejält lass ibuprofen mår man ju som en prins. Så jag dristade mig till att gå ut och fotografera lite, i denna den varmaste av februariar. Gissar att jag kommer att få lida för det imorgon, men ibuprofen kommer ju att finnas imorgon också, så...

image9
Johann, fs nosegrind, 24 februari 2008. Med benägen hjälp av växthuseffekten.

Min tunga är högerhänt

Ligger i sängen och kan omöjligt sova, vilket kanske kan ha att göra med att jag legat i sängen hela jävla dagen redan. Nu har jag ägnat 20 minuter åt att undersöka ett egendomligt fenomen, och jag uppmanar er alla att testa själva. Experimentet går till som följer:

1. Lägg dig i sängen.
2. Stoppa in en halstablett i munnen. Jag kör med Vicks Blue, men vad som helst borde funka, så länge de är avlånga på något sätt, och inte runda.
3. Placera, med hjälp av tungan, halstabletten på högkant mellan tänderna på höger sida.
4. Placera, med hjälp av tungan, halstabletten på högkant mellan tänderna på vänster sida.

Om ni är som jag kommer ni att upptäcka att steg 3 är mycket lättare än steg 4. Det är också svårare ju längre fram i tandraden man placerar halstabletten. Har inte hunnit undersöka än om det funkar likadant när man står upp. Jag gissar att det gör det. I'm onto something big here!

Fyfan, det är helt tyst här. Celina sover. T.o.m. de i vanliga fall synnerligen nattaktiva ADHD-katterna sover. Själv sitter jag och torrhostar naken framför datorn som ett annat jävla psykfall. Helvete.

Schlagerfiasko

Att pina sig igenom en melodifestivalssändning i någon slags feberyra var ju också en upplevelse. Vet inte om det var så mycket värre än vanligt, det var mest lite extra surrealistiskt. Men var det någon annan som tyckte det såg ut som att  sångaren i Escobar, vad han nu heter, hade oerhörda problem med medhörningen i början av låten? Dels sjöng han som en jävla sopa, och dels hade han massor av suspekta handrörelser för sig. Jag hade i alla fall blivit enormt stressad om jag hade varit ljudtekniker där...

image8
De här snubbarna ser ju inte så stressade ut, men så jobbar de inte på melodifestivalen heller.

Och nu blir det modeblogg

Trotjänaren Lakai Howard Select får nu lov att se sig utmanad av Puma Benny(!). Bara så att ni vet.


image7
Svarta sneakers med vulksula. BFD, tänker ni. Och ni har rätt.

Psykotisk överliggare

Idag damp mitt tjugonde kårleg ner i brevlådan (vaddå brevlåda, förresten?). Hur fräscht känns egentligen det? Och exakt varför har jag sparat på alla gamla kårleg?


image6
Ett slags konstverk.

Bafucin, gubbjävel!

YES! Sist jag mådde såhär låg jag i baksätet på en bil någonstans i Belgien, och sen var jag sjuk i fem veckor. Hoppas att utgångsläget är något bättre den här gången. Jävla Belgien.

image5
Bafucin heter inte Bafucin i Belgien.

Det är lite jobbigt att behöva reagera över det här...

Gudrun Schyman skriver i dagens UNT om mäns våld mot kvinnor, och hon har som vanligt en hel del poänger. Men som hon uttrycker sig går det inte att låta bli att bli ganska förbannad. "Vi kvinnor lever alltid under hot" står det i rubriken, och det är väl egentligen inte fel i sig, bara det att "vi män" också alltid lever under hot. Faktum är att "vi män" lever under större hot än "ni kvinnor". Det går två misshandlade män på varje misshandlad kvinna, och män blir oftare utsatta för allvarlig misshandel (NTU, ULF). Att kollektivt skuldbelägga alla män för vissa mäns våld är lågt – det innebär bland annat att man skuldbelägger personer som själva blivit misshandlade (statistisk sett skuldbelägger man därmed alltså dubbelt så många misshandlade män som den finns kvinnliga misshandelsoffer...), samt personer som faktiskt aktivt arbetar mot våldet. Män lär stå för 80% av våldet, men att på något sätt använda det som argument för att misshandlade män liksom får skylla sig själva eftersom de är födda till män känns för mig helt galet.

Om vi över huvud taget ska tillåta oss att se det hela relativt, och bedöma vilket problem som är allvarligast – mäns våld mot kvinnor, eller mäns våld mot män – så måste alltså mäns våld mot kvinnor, per tillfälle, vara dubbelt så allvarligt som mäns våld mot män, för att problemen på det hela taget ska vara lika allvarliga. Jag tycker att den här uppdelningen är cynisk och obehaglig, och skulle föredra om vi betraktade misshandel och våldsamheter från fall till fall, utan generaliseringar.

Jag är medveten om att kvinnor och män i allmänhet blir misshandlade under olika omständigheter och former. Det är intressant i sig, och viktigt att reda ut hur det ligger till, och varför det är så. Det jag vänder mig emot är att det automatiskt skulle vara mer synd om ett misshandelsoffer för att hon är kvinna. Jag tycker även att det är olyckligt med en rubrik som antyder att alla kvinnor bör gå omkring och känna sig extra utsatta. Särskilt när det senare i artikeln står: "Om jag vore man skulle jag inte stå ut med tanken på att en kvinna som jag möter på en gata på kvällen automatiskt blir vaksam och kanske rädd." Absolut, och det är inte så jävla konstigt att hon blir rädd, om hon läst den där debattartikeln och inte kollat upp vad statistiken säger. Statistiskt sett borde jag vara dubbelt så rädd som hon, om jag möter en främmande man på stan.

Jag är inte en sur gubbjävel. Jag är inte anti-feminist. Jag är medveten om problemen och gör mitt bästa för att motverka dem. Jag är fanimej den mest jämställda man jag känner till. Och jag uppskattar inte din loska i mitt ansikte, Gudrun.

Bästa nörden EVER!

Ibland är nördar så jävla bäst. Det går fan inte att skoja bort att det här är hur ball som helst.


Rojalisten Fidel

Kan någon tala om varför det hänger en bild på Karl XIV Johan bakom Fidel Castro på det här fotot?

Fidel

OK, jag kan ta fyra månader snö om året, om jag slipper det här...


Det här får inte gå vägen!

Helvete. Nu har några jävla gitarrbyggare gått och gjort det som precis ALLA gitarrister i hela världen någon gång tänk göra. Om de blir rika på det där tar jag livet av mig. Bara för att de är anala nog att orka ta tag i det där. Det är inte innovativt! Jag vägrar!
image4
Dessutom ser det förjävligt ut.

Oj. Det blev visst två gitarrnördsbilder efter varandra här. Det var verkligen inte meningen.

Min vän T9

Jag misstänker att alla människor nån gång har försökt skriva "knulla" i ett sms, och genast mött själva gränsen för det universum som går under namnet T9. Den lille rådville stackars telefonen föreslår "lovlla" eller "lovlka", vilket knappast gör saken bättre. Nyligen kunde man läsa i tidningarna att ordet "zigenarpack" däremot kunde dyka upp i T9, och det känns ju i ärlighetens namn lite 1950. Mitt personliga bidrag till den här soppan är ordet "könsperson", som ju åtminstone känns lite sådär 2003 metrosexual, men ändå. Försök skriva "kompressorpedal" så får ni se.

analogman comprossor
"Analogman Comprossor" funkar garanterat inte i T9.

Ännu en konspiration på spåren...

Är det nån annan som har märkt att om man försöker borsta tänderna direkt efter att man ätit Marabou mjölkchoklad så löddrar inte tandkrämen ett dugg. Kraft foods, som äger Marabou, äger ju garanterat också någon tandkrämstillverkare, så jag anar en konspiration. Igen.

satan
Typisk konspirationschoklad.

Det är skillnad på vatten och saliv

image3
Jag kan stå ut med vattnet, men INGA FLER PUSSAR!

Nyfiken i en strut

Alla som varit med om en händelse som sedan rapporterats om i media vet att man brukar bli smått chockad över hur lite man känner igen sig i beskrivningen av det inträffade. Konsekvensen blir självklart att man inte litar sådär överdrivet mycket på vad man läser i tidningar eller ser på TV. Ofta kanske det inte spelar så stor roll -- jag skiter t.ex. i om Andreas Jonson verkligen varit uteliggare, men ibland vill man ju faktiskt VETA. Som i fallet med dödsskjutningen i Rödeby, eller allas vår operapajas, Tito.

Hundtricket

Det är illa nog att behöva stå och skämmas i Fryshuset när det kommer nån prepubertal jävel och skatar skiten ur en, men nu ska man tydligen behöva stå ut med det här också.

Help me Pol. mag., you're my only hope!

Jag kan inget om storpolitik och internationell rätt och hela det där jävla trasslet, men det hindrar mig inte från att undra. Nu verkar hela Serbien (det har blivit två nedlåtande bloggar om Serbien på sistone, och jag förstår om vissa kan ta illa upp, men om ni bara slutade bete er som idioter skulle ni slippa det här...) ha fått kollektiv nationalpanik (igen) över tanken på ett självständigt Kosovo. Jag kan inte låta bli att undra varför de bryr sig så förbannat. En utfattig avkrok, till stor del befolkad av folk som ingen verkar vilja veta av. Det påstås vara olagligt för dem att bryta sig ur den grandiosa serbiska republiken. Vadå olagligt? Upplys mig, ni som vet!

Obi-wan
Och så avslutar vi med en nästan helt ickerelaterad idolbild.

Knivskarp analys

Asså. För helvete.

DN och Svd rapporterar om det senaste massmordet på en skola i USA, nämligen den som ägde rum i natt på Northern Illinois University i DeKalb, IL, och som första blogglänk hittade jag det här. Det är fan på vippen att jag blir lika upprörd över den där bloggen som jag blir av själva massmordet ? vilket är upprörande i sig. Så nu är jag helt förvirrad, och vet inte vad jag ska tycka.

På skattjakt

Hört från hallen för fem minuter sen:

– Martin, att rensa kattlådan är som att gräva efter guld!

Jo. Kattguld.

GO, GO, CLIMATE CHANGE!

Sitter här på mitt lilla kontor och tittar ut genom fönstret. Små fåglar som kaosar runt, solen gassar (well), och gräset växer så det knakar. OK, ingen värme att skryta med kanske, men som den vetenskapsman jag är tänker jag slå fast att vi har ungefär en månads försprång den här våren. Jag förutspår badväder till Valborg.

Byt inte kläder, byt jobb

Nog för att man kan få ont i huvet av folks bristande klädsmak, men vafan. Kan man verkligen få migrän av randiga kläder? Och man kan ju inte låte bli att undra om det bara gäller kläder. Hur funkar det med tapeter? Katter? Trägolv?

Randiga tröjor är ju dessutom de bästa tröjorna. Det vet alla.

Det ÄR en konspiration!

ÅH HERREGUD.

Inte nog med att jag delade ut en lösningsmanual till studenterna som det efter två veckor av petitessgranskande ändå fanns (minst) ett fel i, jag slösade även bort ungefär 600 A4 genom att bara kopiera udda sidor i häftet (enkelsidigt) av misstag. Och nu, när jag har fixat felet, och tänkte kopiera upp nya, korrekta och ekologiskt dubbelsidiga häften, så har skrivarservern kastat in handduken.

Nä, nu tänker jag åka hem och tillaga en kolesterolbomb.






Bror duktig straffar sig själv omedelbart

Glad i hågen vaknade jag imorse och... Äh, vafan. Jag kan inte ljuga. Jag vaknade helt normalt skitsur, men inte så mycket senare var jag faktiskt ganska glad i hågen. Hur som helst. Jag satt och åt frukost, och var helt på det klara med att idag skulle minsann bli en duktig dag på jobbet (inte helt vanligt). Sagt och gjort, jag passade på att läsa en artikel medan jag åt frukost. Gick mycket smärtfritt, och jag kände mig genast närmare det där nobelpriset.

Åkte till jobbet med en tydlig bild av vad som skulle uträttas under dagen. Hade ett bra samtal med en kollega om ett projekt, och vad vi egentligen måste göra med det för att det ska bli något av det. Sen kom det nåt tekniskt ivägen, jag minns inte vad, och så var det plötsligt lunch. Efter lunchen började det balla ur.

Var tvungen att vara klar med ett häfte åt studenterna senast kl. 15, och jag satte mig med det kl. 13. Eftersom halva institutionen håller på att flytta funkar inte filservern som den ska, och jag var tvungen att sitta och flytta filer fram och tillbaka mellan Windows och Linux med jävla grafisk scp. Vad som borde tagit en halvtimme tog säkert 90 minuter. Klar blev jag iaf till slut, och skulle bara kopiera upp häftena. Satte igång kopieringen, räknade ut att det skulle ta ungefär tio minuter för den att bli klar, och gick därifrån. När jag kom tillbaka till kopiatorn tio minuter senare låg där fyra färdiga kopior, och maskinen blinkade ivrigt deklarerande att tonern var slut. Jag hade nu ungefär 10 minuter på mig att byta toner och kopiera upp nya häften. När klockan var 15 tog jag de 17 kopior som kommit ut dittills och sprang till lektionssalen och delade ut dem. Några student blev därmed utan, så jag sprang tillbaka till kopiatorn, väntade på några fler kopior, och sprang tillbaka till lektionssalen. Så långt ett missöde, och en hel del stress. Sen tänkte jag kopiera upp fler häften till min egen lektion imorgon. Exakt samma scenario utspelade då igen, men den här gången var det pappret som var slut. Ingen stress den här gången, men man börjar ju misstänka en konspiration.

Efter det kommer chefen och säger att han måste ha en årsberättelse från mig, klar senast på fredag morgon. Eftersom jag har undervisning imorgon förmiddag, och ska till Stockholm på eftermiddagen, måste jag skriva den nu. När ska jag då förbereda lektionen egentligen? Och vad håller jag egentligen på med just nu? Skriver världens längsta blogginlägg? VAFAN.

Twisted Christer



Jag är medveten om att jag förmodligen är sist i världen att blogga om det här, men vafan är dealen med röstandet i melodifestivalen? Jag kan inte tro att någon normalbegåvad människa röstade på "I love Europe" av någon annan anledning än att det vore oerhört festligt om den gick och vann hela skiten. Men jag har samtidigt oerhört svårt att tro att någon särskilt stor del av befolkningen tänker på det sättet. Det finns förstås ett tredje alternativ: Befolkningen i det här landet är helt enkelt inte särskilt normalbegåvad.

Nail/Off

Har för mig att Celina älskar filmen Face/Off av någon besynnerlig anledning. Eller så är det bara så att hon brukar säga "I want to take your face... Off!" och göra den där gesten med jämna mellanrum. Hur som helst, här kommer uppföljaren: Nail/Off. Jag tror inte Celina kommer att gilla den lika mycket.

image1

image2

Asså, hur kommer det sig...

Jag undrar en sak. Det här med människokroppen, alltså, det funkar inte så bra. Jag har flera gånger det senaste halvåret råkat ut för (självförvållade) små olyckor som resulterat i trasiga revben. Alla som har haft ont i ett revben någon gång vet att det absolut jobbigaste man kan göra då (förutom möjligen situps) är att nysa. Varför, frågar jag mig då, ökar min benägenhet att nysa med uppskattningsvis 500% i samband med dessa perioder av onda revben? Intelligent design, my ass.

Jag mötte Lassie!

Ingen mindre än den gamla hårdrockshataren Siwert Öholm satt och hävde i sig sushi på haket i Kvarnen idag. Tycker det räcker som blogginlägg.

När det vänder

Igår kväll var jag riktigt deprimerad. Jag vet inte riktigt varför, men vad spelar det för roll? Som grädde på moset skulle jag undervisa klockan jävla åtta på morgonen idag. Det gick väl inte sämre än vanligt, men depressionen i kombination med den arla timman gjorde väl att man inte kändes sig på topp. Sen gjorde jag nåt jag aldrig gjort förut: Jag delade ut små lappar som de kunde skriva synpunkter, kommentarer och förslag på. Nu sitter jag här och går igenom lapparna, som faktiskt uteslutande är väldigt positiva (skryt, skryt), och kommer till en lapp där det står:

"Lektionerna är bra!"

Rätt upp och ner. Inget mer, förutom att den snälla studenten har bemödat sig att rita en liten blomma på lappen också. Det var fanimej allt som behövdes. Nu är man på banan igen.

Dagens matlagningsproblem

Kan någon förklara varför det är omöjligt att tillaga en normal potatisgratäng? Fanskapet kan stå inne i ugnen i två timmar utan att potatisen blir helt mjuk. Jag fattar bara inte. Gott blir det visserligen (fattas bara! En halvliter grädde, potatis, lök, vitlök och ost – var den nån som trodde nåt annat eller?) men det känns ju onekligen lite epa att lägga ner sin själ i maten när den är sådär uppstudsig. Som tröst åt jag ett lass glass.

Dagens i-landsproblem?

Helvete. Nu går filmjäveln på tv också. The Beach. Världen sämsta bok ever. Jag känner mig nästan lite tvingad att kolla på filmen och se om den är lika dålig. Men det är ju liksom dömt att misslyckas.

Slobban

Var det någon som såg hela dokumentären om Milosevicrättegången igår? Jag såg tyvärr bara slutet. Hur som helst, det som slår mig varje gång jag ser sånt där, är hur det kan komma sig att den där typen av politiker/nationalister/krigsmakare alltid har en massa mer eller mindre fanatiska anhängare. Gärna tanter. Jag fattar verkligen inte. Personligen utgår jag i stort sett alltid från att makthavare är psykopater och/eller genuina skitstövlar, oavsett viket land de styr och ställer i, och är det dessutom ett krigförande land och politikern i fråga är starkt nationalistisk, då är det liksom inget snack. Ändå så finns de där, tanterna – i huckle och med ett idolporträtt krampaktigt hållet i sina ledbrutna händer. Masspsykos eller?

image1
Garanterat Slobbanfan.

Britta P. samt små och stora skador.

Enligt ryktet har ett antal personer som köpt Brittas nya skiva har fått rätt skiva, rätt utseende, men fel innehåll. På skivan, som alltså ser ut som den ska, finns låtarna från Absolute Music 46. Jag anar en konspiration.

Vid sidan av detta kan jag rapportera att min vänstra stortånagel nu ser ut att ha kastat in handduken för gott, och min högra handled råkade ut för ett smärre sammanbrott igår. Tillbaks på ruta ett alltså.

En tredje grej också. Om ni gillar salta lirare ska ni kolla in det här (del 1 av 16 för övrigt, våren är räddad). För ungefär två år stod John Cardiel mellan en bil och ett släp när bilen började köra. Jaja, ni fattar.

RSS 2.0