Tårta imorgon!

Om någon mot förmodan har tid att glida förbi mitt jobb imorgon klockan fyra på eftermiddagen så bjuds det på tårta. Då ska jag nämligen spika upp min avhandling, med en än så länge hemlig och superhäftig spik.

Vissa är professorer

Ibland blir det extra tydligt varför vissa är professorer, och andra inte. Idag satt jag, i egenskap av snille, och funderade en stund på ett problem som jag jobbade med för ungefär ett år sen. Anledningen till att detta dök upp i mitt huvud var att en kollega kom in och ville diskutera lite runt ett liknande problem, och då blev det liksom aktuellt igen. Dessutom har det alltid stört mig att jag aldrig lyckats få någon ordning på det där jag höll på med då, för det kändes då som att det inte borde vara omöjligt. Hur som helst, jag kom till någon slags insikt och kände att jag var en tänkbar lösning på spåret. Till saken hör att flera tidigare kollegor har hållit på med liknande problem, och aldrig riktigt fått någon rätsida på det – så det skulle ligga en liten gnutta prestige i att fixa det här.

Jag frågade min chef (professorn, alltså) om han hade en minut över till att titta på det här. Han är sen tidigare väl införstådd i problematiken och har säkert funderat över det själv litegrann, men förmodligen aldrig tittat på det ordentligt. Det tog honom fem sekunder att konstatera, efter att jag omformulerat problemet utifrån det jag kommit på tidigare, EXAKT vad som var teoretisk fel med alla tidigare försök som gjorts, och som också gjorde att min idé kändes intuitivt riktig. Resultatet är att jag sitter här och undrar om han tycker att jag är korkad som inte kom på det själv, eller smart som åtminstone kläckte idén.

På tal om ingenting alls fick jag för övrigt den här skickad till mig precis nu. Den var rolig. (EDIT: Nu är den inte rolig längre, för hon har tagit bort sin silikonstinna bild.)

Tournedos?

Idag kunde den äventyrligt lagde gourmeten avnjuta rätten falukorvstournedos (ska man vara petig var det faktiskt en "falukorvs tournedos") i vår lunchrestaurang. Är inte det lite som att säga falukorvsoxfilé? Och hur var det nu, får falukorv ens kallas korv?

Och på tal om korv, i helgen var det tydligen "Påskorvar" på Norrlands.

image17
Nästan korv, nästan oxfilé.

Eget skryt luktar illa (men inte lika illa som det förra inlägget)

Men jag bara måste.

Förra året fick jag, som vissa av mina kära läsare säkert redan känner till, två glasslådor delikata hemmagjorda bakverk (chokladrutor och äppelmuffins) av två studenter. Det inträffade EFTER att kursen var klar och tentan var rättad, och kan därmed knappast räknas som en muta – det var ett genuint tecken på uppskattning. Nu såg jag på årets kursutvärderingar att jag bland annat fått omdömet: "BÄSTA LÄRAREN HITTILLS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!" Jag vill förtydliga att de 23 utropstecknen hör till citatet. Jag är så jävla bäst. Räknar kallt med bakverk även i år.

Sådärja. Efter den här skrytorgien lovar jag att återgå till mitt normala smakfulla jag.

Gubbjäveln mot strömmen går med strömmen och...

...skaffar en blogg. Sent omsider. Kanske är det så att den värsta blogghysterin är över nu, och det därmed känns OK igen? Jag vet inte.

Hursomhelst. Häromdan kom det fram att alla runt mig vid lunchbordet röstade på folkpartiet i förra valet. Jag kunde inte låta bli att utbrista något i stil med: "Jag är omgiven av intellektuella dvärgar!". Är det sånt som klassas som social kompetens?

RSS 2.0