Det är lite jobbigt att behöva reagera över det här...

Gudrun Schyman skriver i dagens UNT om mäns våld mot kvinnor, och hon har som vanligt en hel del poänger. Men som hon uttrycker sig går det inte att låta bli att bli ganska förbannad. "Vi kvinnor lever alltid under hot" står det i rubriken, och det är väl egentligen inte fel i sig, bara det att "vi män" också alltid lever under hot. Faktum är att "vi män" lever under större hot än "ni kvinnor". Det går två misshandlade män på varje misshandlad kvinna, och män blir oftare utsatta för allvarlig misshandel (NTU, ULF). Att kollektivt skuldbelägga alla män för vissa mäns våld är lågt – det innebär bland annat att man skuldbelägger personer som själva blivit misshandlade (statistisk sett skuldbelägger man därmed alltså dubbelt så många misshandlade män som den finns kvinnliga misshandelsoffer...), samt personer som faktiskt aktivt arbetar mot våldet. Män lär stå för 80% av våldet, men att på något sätt använda det som argument för att misshandlade män liksom får skylla sig själva eftersom de är födda till män känns för mig helt galet.

Om vi över huvud taget ska tillåta oss att se det hela relativt, och bedöma vilket problem som är allvarligast – mäns våld mot kvinnor, eller mäns våld mot män – så måste alltså mäns våld mot kvinnor, per tillfälle, vara dubbelt så allvarligt som mäns våld mot män, för att problemen på det hela taget ska vara lika allvarliga. Jag tycker att den här uppdelningen är cynisk och obehaglig, och skulle föredra om vi betraktade misshandel och våldsamheter från fall till fall, utan generaliseringar.

Jag är medveten om att kvinnor och män i allmänhet blir misshandlade under olika omständigheter och former. Det är intressant i sig, och viktigt att reda ut hur det ligger till, och varför det är så. Det jag vänder mig emot är att det automatiskt skulle vara mer synd om ett misshandelsoffer för att hon är kvinna. Jag tycker även att det är olyckligt med en rubrik som antyder att alla kvinnor bör gå omkring och känna sig extra utsatta. Särskilt när det senare i artikeln står: "Om jag vore man skulle jag inte stå ut med tanken på att en kvinna som jag möter på en gata på kvällen automatiskt blir vaksam och kanske rädd." Absolut, och det är inte så jävla konstigt att hon blir rädd, om hon läst den där debattartikeln och inte kollat upp vad statistiken säger. Statistiskt sett borde jag vara dubbelt så rädd som hon, om jag möter en främmande man på stan.

Jag är inte en sur gubbjävel. Jag är inte anti-feminist. Jag är medveten om problemen och gör mitt bästa för att motverka dem. Jag är fanimej den mest jämställda man jag känner till. Och jag uppskattar inte din loska i mitt ansikte, Gudrun.

Kommentarer
Postat av: Spov

Jag håller med om allt du säger. Dessutom ogillar jag
som kvinna att framställas som ett offer som lever under hot när jag inte ser mig själv på ett sådant vis. Det känns hånfullt mot både mig och män i min omgivning. Att kallas synd om och offer blir ett stigma och är rätt förnedrande när man inte har bett om det själv.

2008-02-19 @ 19:10:39
Postat av: Nina

Jag håller med dig och Spov. Och Spoven har redan uttryckt sig så väl, så jag nöjer mig med att bara hålla med.

2008-02-21 @ 15:10:39
URL: http://igel.bloggagratis.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0