Liv och leverne

De senaste dagarna har karaktäriserats av ymnig alkoholkonsumtion i trevligt sällskap, något som det annars
varit relativt tunnsått med de senaste månaderna. Inget som håller i längden kanske, för då riskar man kanske att bli som tanten jag berättat om fem-sex gånger de senaste dagarna (så det är väl lika bra att dra det här på bloggen också, så ingen behöver känna sig utanför).

(Jag sitter på en parkbänk utanför Kvarnen och äter en korv och läser Metro)

Alkisgubbe: Schenare! Kan jag sitta här eller?
Jag: Självklart. (Läser vidare)
Alkistant: Hörru! Kan du köpa öl till mig? Jag får inte köpa själv vettu.
Jag: Visst. (Tänker: "Vafan, lite öl ska de väl få ha?")
Alkistant räcker över två tjugor och mumlar något om Arboga 7,3.

Jag knallar in till bolaget (betraktad av en väktare med extremt bister uppsyn), plockar på mig tre burkar Arboga 7,3 (det ultimata alkisölet) och går till kassan.

Kassatant: Har du leg?
Jag: Oj. Nej, det har jag faktiskt inte.
Kassatant: Då blir det inget!

Skamsen går jag tillbaka ut till alkisarna.

Jag: Jag fick inte köpa jag heller, jag hade inget leg på mig.
Alkistant: De där jävlarna asså! Fyfan. Jävla typer! o.s.v...

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Kanske något om att synden straffar sig själv eller nåt. Men vafan, Gud (du har ju visat intresse för mig!), kan man inte få vara lite snäll mot lodisarna?

Och på tal om lodisar. Roskilde i år kanske? Vem är på?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0