Ättestupan nästa!

Två säkra ålderstecken:

1. Du parkerar bredvid en hög trottoarkant och upplever att det är besvärligt att ta dig ur bilen.

2. Du planerar att skriva ett blogginlägg om två säkra ålderstecken, men hinner glömma bort det andra medan du skriver ner det första.

Eller som Magnus sa: "Det absolut säkraste tecknet på att man börjar bli gammal är ju att det inte ens är kul längre att skämta om att man börjar bli gammal."

När ska folk sluta säga platt-TV?

Jag pallar inte längre. Ordet platt-TV är bara för mycket. För det första så kan man väl knappt köpa en tjock-TV längre, ens om man skulle vilja, så om man köper en ny TV så är det sannolikt en platt-TV. Därför kan de väl sluta skriva "SUPERREA PÅ PLATT-TV" i reklamen? Eller? För det andra så är "platt" för mig mest ett namn på det kvinnliga könet – eftersom snoppen heter snopp och ser ut som en snopp så heter platten platt, för att den ser ut som en platt. (Nu kommer det väl nån jävla radikalfeminist och skäller ut mig för att platten bara är platt i förhållande till snoppen, och att jag därför har en manscentrerad världsbild. I helvete, säger jag. Snoppen är en snopp bara i förhållande till platten. I förhållande till t.ex. en arm, även en kvinnlig arm, är snoppen inte mycket till snopp.) Hur som helst, nu får det vara slut med platt-TV. Och vare sig man har en tjock-TV eller en platt-TV så måste man betala extra för att se plattar på den. Snacka om falsk marknadsföring.

Ska det vara så jävla svårt?

Ska det verkligen vara så jävla svårt att låta bli att få ordinära våltäktsmän att framstå som helt balanserade och normala? Finns det någon slags drivkraft liksom? "Nejdu, jag vet PRECIS vad jag ska göra med mitt liv. Jag ska skaffa mig en utvecklingsstörd fru och sälja henne som sexslav. Och jag ska göra barnporr också. Massor av barnporr!"

Skärmsting

Sitter framför skärmen mest hela tiden, och hjärnar ruttnar i takt med detta. Idag skulle jag hjälpa en kompis att flytta och lyckades med följande:

1. Tog fel på adress.
2. Ringde fel nummer (till hans jobb) för att få tag på honom.
3. La mig på gräsmattan och väntade.
4. Ringde några gånger till (fel nummer).
5. Efter en halvtimme bestämde jag mig för att leta runt lite, om det kunde vara så att jag tagit fel adress. Insåg då mitt misstag med telefonnumret när jag tittade på telefonen.
6. Ursäktade mig och åkte hem och åt pizza.

Kolesterolpanik

Varje gång min kära sambo ringer och säger att hon av en eller annan anledning inte ska äta middag hemma brukar jag ta tillfället i akt att laga till nåt som jag vet inte är hennes favoriträtt. Ganska ofta blir det då en svårt 70-talsinspirerad ädelost-, grädd- och skinkbaserad sås med bandspaghetti. Kommer ni förresten ihåg när det faktiskt hette så? Jag tyckte det var sjukt förvirrande att vanlig spaghetti var rak, medan bandspaghetti av någon anledning var helt trasslig. Hur som helst, denna rätt har med tiden döpts till "instant heart failure" av en av mina kollegor. Och det måste erkännas, den ligger inte direkt i linje med någon bantningsmetod jag känner till.

Igår jobbade min sambo över, och idag hade jag således en rejält tilltagen matlåda innehållande just instant heart failure med mig till jobbet. När jag gick på lunch bad jag min kollega att skicka ner någon hjärt-lungräddningsspecialist till fikarummet om jag inte var tillbaka inom en halvtimme. Väl nere i fikarummet slängde jag ett getöga på UNTs förstasida, och det första jag såg var detta. Jag vet inte om jag ska se det som att jag tryggt kan fortsätta mina vanor, eller om det var någon slags pik från högre ort?

image45
Komsi, komsi, lilla vän. Snart är du i min mage.

Skrock

Igår var en av de värsta dagarna i mitt liv. Inte för att det hände något överdrivet hemskt egentligen, allt var bara oerhört deprimerande. I morse när jag skulle gå upp ur sängen insåg jag varför; jag gick upp ur sängen på fel sida igår. Jag minns att jag tänkte: "hehe, nu går jag upp ur sängen på fel sida – vore jag skrockfull skulle jag förbereda mig på en hemsk dag". Sen glömde jag bort det, men i morse kom det tillbaka. Från och med nu är det slut med chansningar.

Kändisar stämmer Belgien?

Denna underbara rubrik hittar man i dagens nätupplaga av Aftonbladet. Jag skulle fan också stämma Belgien om jag kunde. Jag har varit i belgien två gånger. Från den första gången är det bestående minnet att det låg det en död katt mitt på landsvägen i fyra dagar, och att det var monstertjurar överallt. Från den andra gången är det bestående minnet en femveckorsförkylning, rattfyllerister och att det var monstertjurar överallt. Jävla Belgien. För övrigt lär jag ha vallonblod i mig, så det här är väl nån slags självhat jag ägnar mig åt, antar jag.

image28
Du, jag pissar i alla fall inte på någons matta.

Ibland är livet enkelt

Dessa två länkar är allt som behövs för att din dag ska bli komplett:

Ett
Två

Kidsen måste ju förstå världen de lever i.

Hur tänkte ni nu?

Det här är lite samma som den där finska politikern, men helt annorlunda. Hur gick tankegångarna när det där beslutet togs?

"Visst, det har ju varit lite turbulens, men om vi bara tar det här beslutet lite fort så kanske ingen märker nåt. Folk har ju fullt upp med schlager och sånt där."
"Det låter bra, men sitter inte farsan på psyket?"
"Lägg av nu, fokusera på beslutet. Det där löser sig."

Den där kärringen...

...på "Du är vad du äter" på TV3 MÅSTE sluta finnas. Jag kan tänka mig att stå ut med att hon får fortsätta finnas, på villkor att hon aldrig mer öppnar käften. Annars måste nog jag sluta finnas.

Värsta ångesten EVER

Bytte just mattskiva i min kamera. FYFAN vilken ångestoperation. Tror jag lyckades repa den nya mattskivan med en pincett, och dessutom är hela sökaren full av dammpartiklar nu. Antar att det är smällar man får ta om man vill kunna fokusera ordentligt med manuella objektiv...

Böldpest

Jag har drabbats av århundradets munsår. Nu snackar vi inte nån liten frökenblemma här. Om det var nån i gamla testamentet som ådrog sig Guds vrede och fick munsår så var det ett sånt här han fick. Det sitter i ena mungipan också, och spricker lite varje gång jag öppnar munnen. Jag ser ut som en pestsmittad uteliggare, och små barn pekar och gråter när de ser mig. Hundar slickar sig om munnen och ser hungriga ut. Igår rusade mina studenter panikartat ut ur klassrummet när de såg att jag drabbats av vad de, med visst fog, trodde var spetälska.

Snälla, hjälp mig.

Bafucin, gubbjävel!

YES! Sist jag mådde såhär låg jag i baksätet på en bil någonstans i Belgien, och sen var jag sjuk i fem veckor. Hoppas att utgångsläget är något bättre den här gången. Jävla Belgien.

image5
Bafucin heter inte Bafucin i Belgien.

OK, jag kan ta fyra månader snö om året, om jag slipper det här...


Det här får inte gå vägen!

Helvete. Nu har några jävla gitarrbyggare gått och gjort det som precis ALLA gitarrister i hela världen någon gång tänk göra. Om de blir rika på det där tar jag livet av mig. Bara för att de är anala nog att orka ta tag i det där. Det är inte innovativt! Jag vägrar!
image4
Dessutom ser det förjävligt ut.

Oj. Det blev visst två gitarrnördsbilder efter varandra här. Det var verkligen inte meningen.

Hundtricket

Det är illa nog att behöva stå och skämmas i Fryshuset när det kommer nån prepubertal jävel och skatar skiten ur en, men nu ska man tydligen behöva stå ut med det här också.

Knivskarp analys

Asså. För helvete.

DN och Svd rapporterar om det senaste massmordet på en skola i USA, nämligen den som ägde rum i natt på Northern Illinois University i DeKalb, IL, och som första blogglänk hittade jag det här. Det är fan på vippen att jag blir lika upprörd över den där bloggen som jag blir av själva massmordet ? vilket är upprörande i sig. Så nu är jag helt förvirrad, och vet inte vad jag ska tycka.

Det ÄR en konspiration!

ÅH HERREGUD.

Inte nog med att jag delade ut en lösningsmanual till studenterna som det efter två veckor av petitessgranskande ändå fanns (minst) ett fel i, jag slösade även bort ungefär 600 A4 genom att bara kopiera udda sidor i häftet (enkelsidigt) av misstag. Och nu, när jag har fixat felet, och tänkte kopiera upp nya, korrekta och ekologiskt dubbelsidiga häften, så har skrivarservern kastat in handduken.

Nä, nu tänker jag åka hem och tillaga en kolesterolbomb.






Bror duktig straffar sig själv omedelbart

Glad i hågen vaknade jag imorse och... Äh, vafan. Jag kan inte ljuga. Jag vaknade helt normalt skitsur, men inte så mycket senare var jag faktiskt ganska glad i hågen. Hur som helst. Jag satt och åt frukost, och var helt på det klara med att idag skulle minsann bli en duktig dag på jobbet (inte helt vanligt). Sagt och gjort, jag passade på att läsa en artikel medan jag åt frukost. Gick mycket smärtfritt, och jag kände mig genast närmare det där nobelpriset.

Åkte till jobbet med en tydlig bild av vad som skulle uträttas under dagen. Hade ett bra samtal med en kollega om ett projekt, och vad vi egentligen måste göra med det för att det ska bli något av det. Sen kom det nåt tekniskt ivägen, jag minns inte vad, och så var det plötsligt lunch. Efter lunchen började det balla ur.

Var tvungen att vara klar med ett häfte åt studenterna senast kl. 15, och jag satte mig med det kl. 13. Eftersom halva institutionen håller på att flytta funkar inte filservern som den ska, och jag var tvungen att sitta och flytta filer fram och tillbaka mellan Windows och Linux med jävla grafisk scp. Vad som borde tagit en halvtimme tog säkert 90 minuter. Klar blev jag iaf till slut, och skulle bara kopiera upp häftena. Satte igång kopieringen, räknade ut att det skulle ta ungefär tio minuter för den att bli klar, och gick därifrån. När jag kom tillbaka till kopiatorn tio minuter senare låg där fyra färdiga kopior, och maskinen blinkade ivrigt deklarerande att tonern var slut. Jag hade nu ungefär 10 minuter på mig att byta toner och kopiera upp nya häften. När klockan var 15 tog jag de 17 kopior som kommit ut dittills och sprang till lektionssalen och delade ut dem. Några student blev därmed utan, så jag sprang tillbaka till kopiatorn, väntade på några fler kopior, och sprang tillbaka till lektionssalen. Så långt ett missöde, och en hel del stress. Sen tänkte jag kopiera upp fler häften till min egen lektion imorgon. Exakt samma scenario utspelade då igen, men den här gången var det pappret som var slut. Ingen stress den här gången, men man börjar ju misstänka en konspiration.

Efter det kommer chefen och säger att han måste ha en årsberättelse från mig, klar senast på fredag morgon. Eftersom jag har undervisning imorgon förmiddag, och ska till Stockholm på eftermiddagen, måste jag skriva den nu. När ska jag då förbereda lektionen egentligen? Och vad håller jag egentligen på med just nu? Skriver världens längsta blogginlägg? VAFAN.

Twisted Christer



Jag är medveten om att jag förmodligen är sist i världen att blogga om det här, men vafan är dealen med röstandet i melodifestivalen? Jag kan inte tro att någon normalbegåvad människa röstade på "I love Europe" av någon annan anledning än att det vore oerhört festligt om den gick och vann hela skiten. Men jag har samtidigt oerhört svårt att tro att någon särskilt stor del av befolkningen tänker på det sättet. Det finns förstås ett tredje alternativ: Befolkningen i det här landet är helt enkelt inte särskilt normalbegåvad.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0